När Säpo kom till värnpliktskonferensen

Jag har lovat att jag ska skriva om Värnpliktskonferensen i Örebro 1972. För den som bara har något hum om värnpliktsrörelsen är konferensen känd, inte så mycket för dess innehåll och politiska beslut men desto mer för de dramatiska händelser som kom att utspela sig under konferensen.

Det var sen mars, tyvärr kan jag inte svara för hur vädret stod till men man kan tänka sig att våren var på väg att spricka ut på allvar på Närkeslätten. 171 ombud hade samlats för att behandla drygt 800 motioner. Tyvärr vet jag för lite om det politiska förspelet, men det finns tecken på att värnpliktsrörelsen höll på att radikaliseras. På konferensen 1971 hade man fattat beslut om att förstärka och fördjupa de existerande strukturerna för medinflytande, något som, enligt byråsekreterare Gustav Hamilton i Meddelanden från Försvarets Personalvårdsbyrå, avvisades på konferensen 1972. Istället förespråkades den idé som blivit avfärdad ’71, att starta självständiga fackföreningar med förhandlingsrätt. Dock avslogs förslaget om strejkrätt för dessa föreningar.

Men det fanns även andra tecken på radikalisering. Värnpliktiga ombud från I 16 konstaterade i en rapport från konferensen att “debatten redan från början kom att slås sönder av de olika politiska fraktionernas käbbel”. De ifrågasatte även konferensens politiska sammansättning.

Noterbart var att konferensens politiska sammansättning, enligt vår mening, inte motsvarade ett rikspolitiskt tvärsnitt. Sålunda var den allra yttersta vänstern förhållandevis starkt representerad och den politiska centern befanns vara SSU.

Men, som sagt, det var inte på grund av det politiska innehållet, radikaliseringen till trots, konferensen kom att bli ihågkommen och uppmärksammad. På förmiddagen under den andra konferensdagen noterar flera ombud att Sten Nordlander, chef för Försvarsstabens Säkerhetsavdelning (Fst/Säk), anlänt till konferensanläggningen. Redan kvällen innan hade det ryktats om att Fst/Säk var på plats, men det var först nu ombuden blev säkra på sin sak. Ante Grubbström och Lars Olovsson, båda i Vpl-Ag, iakttog fyra personer framför dem som gjorde någon form av noteringar.

De böjde sig därför fram och såg då ett papper som såg ut enligt följande. Det var rutat med en ritat plan över lokalen, där de olika ombudens bord numrerats och delegaternas beteckningar i deltagarförteckningen. Bokstäverna “KFML(r)” hade också förekommit i anslutning till något av ombudsnamnen.

Grubbström och Olovsson kontaktade då dels en fotograf som kom för att fotografera, och dels pratade de med en journalist från Örebrokuriren. Ytterligare en person, SSU:aren Sölve Persson, hade noterat att männen angett olika tecken vid sidan av delegaterna, som han uppfattade som politiska beteckningar.

Persson kontrollerade sedan vissa tecken mot personer vars partitillhörighet han kände och på det sättet fick han intryck av att kryssen betydde “moderat”, ringarna “SSU-are” och de med rött ifyllda ringarna “KFML”.

Det var strax efter det händelserna tog fart på allvar. Ett av ombuden begärde en ordningsfråga, där han uppmanade Olovsson att redogöra för “att någonting mystiskt föregick”. Olovsson gick då upp i talarstolen, redogjorde för vad han och andra sett, vilka anteckningar han sett och, tillsammans med Ante Grubbström, pekade ut “Stig Karlsson” och “Bengt Bengtsson” – som männen kallas i materialet.

Dessa båda tyckte då att det kändes tryggast att helt enkelt lämna lokalen, och gjorde en ansats att ta sig ut. Problemet var att det fanns ombud som inte tyckte riktigt samma sak, så de fanns sig snart omringade av uppretade delegater. “Karlsson” lyckades dock ta sig iväg och har senare hävdat att han gjorde sig av med skissen, genom att riva sönder den och spola ner den i toaletten. Han kontaktade då säkerhetssektionen i Örebro och redogjorde för vad som hänt, men visste inte inte då hur det gått för “Bengtsson”. Även denne lyckades dock ta sig loss från de uppretade ombuden och de båda tog sig på egen hand till sektionen. “Bengtsson” uppgav senare att han där förstört sitt material.

Exakt vad som hände med materialet är dock oklart, och det dyker upp även senare i händelseförloppet. Efterspelet är i sig värt ett inlägg, och det skulle bli på tok för långt för att ta med även det här.

Stämningen i konferenssalen var naturligtvis upprörd. I rapporten från I 16 beskrivs stämningen som “något hetsig”, vilket förmodligen var en vansinnig underdrift. Yrkanden om att konferensen skulle upplösas hade kommit in på en gång, men dessa avvisades med röstsiffrorna 100 mot 62. Istället uppdrogs åt ordförandekonferensen – som bestod av utskottsordförandena – “att utreda hur, varför och vad som hade skett”. Därefter fortsatte förhandlingarna, dock utan närvaro av säkerhetstjänsten.

Det finns motstridiga uppgifter till varför säkerhetstjänsten var närvarande, men Säkerhetskommissionen kom 2002 fram till att det samlade materialet pekar mot att det handlade om misstankar att medlemmar i KFML och KFML(r) skulle närvara. Det hade det varit redan 1971, varför det uppfattades som ännu mer motiverat. De personer som valts – som var säpoagenter, men som vid tillfället stod under Fst/Säk:s befäl – hade blivit utvalda på grund av sin kunskap om den yttersta vänstern. Huruvida det faktiskt förekom åsiktsregistrering eller inte är oklart.

Vad som är mer klart är att intresset för värnpliktskonferenserna gick i taket, och året därefter var medieintresset större än någonsin innan.

Fotnot: Uppgifter och citat är, om inte något annat är angivet, hämtat från kapitlet om Värnpliktskonferensen 1972 i Säkerhetskommissionens betänkande (2002:95). Det har en rätt målande beskrivning av hela händelseförloppet, och är väl värt att läsa.