Sedan många år har det varit självklart för värnpliktsrörelsen att kräva att värnplikten ska göras könsneutral. Så har det inte alltid varit, långt därifrån. Inför värnpliktskonferensen 1983 hade det, återigen, inkommit motioner som föreslog kvinnlig värnplikt. Värnpliktiga arbetsgruppen motsatte sig förslaget och förklarar varför i februarinumret av Värnpliktsnytt.
Vi tror inte att tjejer inte skulle klara av att göra lumpen. Talet om “det svaga könet” har vi genomskådat och tvärtom har kvinnor ett starkare psyke. Men anledningen till att vi avvisar kravet är att det leder till urholkning av den allmänna värnplikten.
Idag ökar man antalet frikallelser och med kvinnlig värnplikt ökar dessa ännu mer. 50 000 värnpliktiga behöver Sverige för att klara av att försvara sig. Om 100 000 kallas till mönstring så skulle cirka 50 000 människor ratas. Vi vill ha ett försvar där alla sorters människor är representerade. Från folk med vanlig grundskola till folk med högskoleexamen, från kommunister till moderater. Denna princip slår vi vakt om. Om man skulle införa kvinnlig värnplikt skulle antalet frikallelser öka och försvaret skulle inte längre vara ett tvärsnitt av folket. /…/
Kvinnlig värnplikt skulle vara ett hot mot den allmänna värnplikten, ett hot mot tanken att försvaret ska bygga på hela folkets medverkan. Vi säger dock inte nej till fler kvinnor i försvaret. Naturligtvis den tjej som vill få bli stambefäl.
Så här knappt tre decennier senare känns det naturligtvis märkligt att försöka tänka bort kvinnor i argumentationen om “ett tvärsnitt av folket” eller att argumentera för att “alla sorters människor” ska vara representerade, men tänka bort halva mänskligheten.
Ps. Det har varit stiljte här på bloggen ett tag, och så även med hela bokprojektet. Nu har det dock fått en nytändning och ser verkligen ut att kunna bli av. Det är roligt, och känns väldigt bra.
