Inför värnpliktskonferensen 1979 lade Vpl-AG fram ett förslag om att på två års sikt starta Värnpliktsförbundet, ett fristående fackförbund för värnpliktiga. För att utreda formerna och förutsättningarna för detta förbund, tillsattes en facklig arbetsgrupp (FAG) bestående av nio ledamöter valda av Vpl-AG (två personer), värnpliktskonferensen (fem personer) och den soldatfackliga konferens som skulle hållas senare under våren (två personer). Men på konferensen tog Vpl-AG även strid mot extremvänstern, i ett försök att en gång för alla bryta deras inflytande över värnpliktsrörelsen. Så här sade ordföranden för den avgående arbetsgruppen i sitt inledningsanförande:
Men på senaste tiden har ett orosmoln med snabb hastighet seglat upp, en fara som är värd att uppmärksammas och diskuteras.
Jag ifrågasätter den demokratiska pålitligheten hos somliga.
Det handlar i hög grad om den fackliga propositionen och förslaget att lägga ner den soldatfackliga arbetsgruppen. Vpl Ag menar att det är helt logiskt att göra det nu när dess uppgift överförs till FAG.
Oavsett Vpl Ag:s åsikt är det givetvis helt legalt att diskutera den frågan, men det börjar bli allvarligt när vissa grupperingar deklarerar att de inte ämnar följa demokratiskt fattade beslut om de själva går emot dessa.
Det är som vanligt den allra yttersta vänstern som agerar och SKP har på ledarplats i Gnistan klart utsagt att Vpl Ag:s förslag är oacceptabelt.
FK:s militärpolitiskt ansvarige lät meddela mig personligen för två veckor sedan att FK och SKP kommer att trotsa ett ev beslut om att lägga ner SAG och med gemensamma ansträngningar tillse att SAG fortlever.
Ligger några soldatfackliga motiv i botten för detta?
Nej inte alls! Vad finns det för intresse av att upprätthålla en arbetsgrupp som inte har några uppgifter?
Skälen är naturligtvis strikt partipolitiskt betingade.
SKP och FK är tydligen vid gott hopp om att genom mygel och gemensamma ansträngningar få en så stor representation på rikskonferensen som genomförs inom kort, kunna utse en arbetsgrupp med ett stort antal SKP:are och FK:are och på så vis skaffa sig inflytande över vpl-rörelsen.
Men det deklarerar man givetvis inte öppet utan försöker med höjden av dubbelmoral utmåla sig själva som oberoende, opålitliga fackliga kämpar.
I Gnistan säger man “linjen ska vara att de bästa fackliga kämparna ska väljas oavsett partifärg”.
Det säger de som har lögnen som budskap och kamrater – jag tycker det är dags att ta bladet från munnen och klart peka ut SKP som rörelsens allvarligaste inre hot, som skall bekämpas!
På konferensen vann den linje som Vpl-AG hade föreslagit, och man tog initiativ till en facklig arbetsgrupp där varken SKP eller FK var representerade. Några månader senare hölls en soldatfacklig konferens, där beslutet bekräftades och även där valdes representanter från andra än SKP och FK. Därmed var i princip den yttersta vänsterns inflytande över värnpliktsrörelsen permanent brutet.
