7 § Svar på fråga 1990/91:139 om försvarskampanjen

Anf. 48 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig om jag tänker vidta några ågärder för att förhindra att skattebetalarnas pengar används till oseriös försvarspropaganda. Bakgrunden till frågan är den annonskampanj som Sveriges centrala värnpliktsråd, SCVR, under hösten har utformat och som betalats av arméstaben.

Enligt vad jag inhämtat uppvaktades chefen för armén i somras av Sveriges centrala värnpliktsråd, SCVR, som ville genomföra en kampanj för att värna om den allmänna värnplikten. Chefen för armén ansåg att en kampanj för den allmänna värnplikten var ett lämpligt led i den allmänna försvarsupplysningen. Chefen för armén beslutade därför att stödja kampanjen med en finansiering om drygt en miljon kronor. Innehållet i annonsen ansvarade emellertid Värnpliktsrådet för.

Värnpliktsrådet arbetar självständigt gentemot myndigheter och organisationer med värnpliktskongressen som uppdragsgivare. Värnpliktsrådet beslutar sedan på vilket sätt olika frågor skall drivas och ansvarar inför kongressen för sina olika aktiviteter.

Överbefälhavaren har regeringens uppdrag att ge Värnpliktsrådet ett visst administrativt stöd samt att hos regeringen begära de medel som behövs för att finansiera rådets verksamhet.

Enligt regeringens föreskrifter i regleringsbrevet för innevarande budgetår får bidrag för Värnpliktsrådets verksamhet betalas med högst 800 000 kr. från överbefälhavarens anslag. Vidare får bidrag ges med högst 400 000 kr. resp. högst 100 000 kr. för insatser mot drogmissbruk bland de värnpliktiga och för vissa allmänna insatser i rättsfrågor.

Handlingsregler för anslagen till försvarsgrenscheferna medger inte att de betalar bidrag till Värnpliktsrådet. Chefen för armén får således inte lämna bidrag till Värnpliktsrådet för en annonskampanj oavsett dess budskap.

Jag har redan haft samtal med arméchefen och jag kommer att ha samtal med överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna om tillämpningen av gällande regler. Resultaten av dessa samtal får utvisa om ytterligare åtgärder från regeringens sida är nödvändiga.

Anf. 49 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för svaret. Det var både innehållsrikt och upplysande.

Det är alldeles uppenbart att flera höga tjänstemän inom försvaret klart har överskridit sina befogenheter. Man frågar sig naturligtvis hur detta kan komma sig, eftersom det reglemente som försvarsministern hänvisar till uppenbarligen finns. Det borde då stå klart för envar att man inte kan göra på detta sätt. En följdfråga blir då hur det faktiskt kan komma sig att detta skett. Är man så dåligt informerad om vilka regler man har att hålla sig till är detta upprörande.

Jag undrar naturligtvis också hur man skall förhindra att detta upprepas. Det har ju förekommit en tidigare incident för något år sedan med en annonskampanj som var olyckligt utformad, och försvarsministern fick också då ingripa. Jag ställde även då en fråga, och vi var överens om att detta inte var särskilt lämpligt. Det verkar finnas en tendens att detta upprepar sig.

Dessutom har både arméchefen och arméstabens chef gått ut offentligt i pressen och försvarat vad man gjort och också försvarat kampanjens innehåll, som försvarsministern inte alls har kommenterat här. Jag skulle gärna vilja få en kommentar från försvarsministern om innehållet och rubriken: I går var det ryssen som hotade svensk demokrati, i dag är det vi svenskar. Det är ändå arméns höga tjänstemän som har ansvaret i det här fallet. Även om Värnpliktsrådet självt har utformat annonsen, har de givit sitt benägna bistånd och haft den omdömeslösheten att de inte ens kontrollerat den. Man skulle kunna säga att det här har begåtts någon form av dubbelfel. Jag vill höra vilken kommentar försvarsministern har till detta och vad man skall göra för att rätta till förtroendet för Värnpliktsrådet efter detta utspel.

Anf. 50 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Detta är två olika frågor. Det första som Gudrun Schyman tog upp gällde den kampanj som ÖB stod i spetsen för. Jag vill minnas att en av rubrikerna var: Varje land har en armé, sin egen eller någon annans. Gudrun Schyman kommer säkert ihåg det svar som redovisades här i kammaren angående detta. Såvitt jag kan erinra mig har den myndigheten inte gjort något liknande på nytt.

När det gäller det nu inträffade har jag här i kammaren redovisat min ståndpunkt. Det råder nog inget tvivel någonstans om vad det svaret innebär.

Fru talman! Låt mig sedan säga att jag tror att Gudrun Schyman bör försöka sätta sig in i Värnpliktsrådets situation. Man känner sig där mycket tveksam till det förslag som finns från höga officerare om en värnpliktsutbildning på 2,5 månader. Denna kampanj skall ses mot bakgrund av att de värnpliktiga själva inte är övertygade om att 2,5 månader är tillräcklig utbildning för att fullgöra olika uppdrag inom försvarsmakten. Varför annonskampanjen sedan har fått denna utformning har jag redan svarat på. Jag hoppas att Gudrun Schyman och jag ändå kan säga att om de värnpliktigas organisation hyser oro inför en alltför kort utbildningstid, måste vi förstå att de värnpliktigas organisation vill ge detta till känna, men metoderna kanske inte var de allra bästa.

Anf. 51 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Försvarsministern och jag är överens om att metoderna inte var de allra bästa. Jag tror att dessa metoder t.o.m. har skadat intresset för att bedriva en seriös diskussion om den allmänna värnplikten. Många har uppfattat detta som mycket oseriöst och att Centrala Värnpliktsrådet är ute och driver politik på ett sätt som inte är rådets uppgift.

Det handlar om en organisation som är stadd att se till de värnpliktigas intressen. Organisationen får statliga bidrag för att fullgöra sina uppgifter. Det är helt riktigt. Rådet skall verka som en intresseorganisation. Men här har rådet givit sig in på säkerhetspolitikens område, dessutom utan att ha särskilt väl underbyggda argument. Detta tillför ju inte någonting till debatten. Det är tråkigt. Jag tycker absolut att vi skall ha en seriös diskussion om den allmänna värnplikten, hur den skall utformas och framför allt vilka förändringar som krävs utifrån den nya säkerhetspolitiska situation som råder. Men det är knappast Värnpliktsrådets uppgift att föra den säkerhetspolitiska debatten.

Anf. 52 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Jag uppfattade inte annonskampanjen som ett inlägg i den säkerhetspolitiska debatten.

Jag ser Värnpliktsrådets aktivitet på detta område riktad framför allt mot de höga officerare som har föreslagit och har talat sig varma för två och en halv månads utbildningstid. Detta kan mötas på olika sätt, och den metod som Värnpliktsrådet har valt lämnar en del övrigt att önska. Men jag känner en djup respekt när de värnpliktiga varnar för att sänka utbildningstid till två och en halv månad, och detta vill jag här ge till känna. Det överensstämmer ju också med vad riksdagen har beslutat i den här frågan. Riksdagen har uttalat sig för att det bedrivs försöksverksamhet med fem månaders utbildning.

Anf. 53 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag kan förstå försvarsministerns sympatier för Centrala Värnpliktsrådet och dess arbete, och jag delar den sympatin. Men när man använder rubriker som ”Yttre fienden ger inre samhörighet”, och ”Vad händer när den yttre fienden blir otydlig, när Berlinmuren rasat och när Gorbatjov sluter pakt med Bush?”. Värnpliktsrådet gett sig in i en säkerhetspolitisk debatt, och då måste man kunna använda sig av seriösa argument i den debatten. Jag anser att det inte är Centrala Värnpliktsrådets uppgift. Också arméstaben borde dela den åsikten, att detta är politik och politik är inte Centrala Värnpliktsrådets uppgift. Det skall man inte stödja.

Jag lägger ansvaret på arméns tjänstemän som tydligen anser sig ha befogenhet att göra detta och också anser det vara riktigt. Då undrar jag: Vad är det som hindrar att de inte åter kommer att anse det vara riktigt? Jag måste säga att jag tycker att det rör sig om svåra felbedömningar av höga tjänstemän som borde ha ett större ansvar, framför allt för värnpliktsfrågan.

Anf. 54 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Arméstaben har icke lagt sig i texten i denna annonskampanj. Den står Värnpliktsrådet för. Arméstaben och arméchefen har handlat felaktigt när man tagit pengar från armén och lämnat till Värnpliktsrådet. Vi måste hålla i sär dessa frågor.

Anf. 55 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Det är bra att jag har fått reda på att de har handlat fel. När de nu handlade fel, var det synd att de inte också lade sig i texten, för då kanske skadan hade varit mindre. Vi kan kanske vara överens om att detta i alla fall är fel.

Anf. 56 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Det var bra att arméstaben icke lade sig i texten. Det är det goda i den här saken.

Anf. 57 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Detta finner jag vara ett mycket märkligt uttalande. Det måste innebära att också försvarsministern delar uppfattningen att annonsen innehållsmässigt var bra och att den på ett bra sätt har understött den seriösa debatten om värnpliktens utformning.

Anf. 58 Försvarsminister ROINE CARLSSON (s):

Fru talman! Jag ber att få hänvisa till det svar som jag här har läst upp för Gudrun Schyman.

Anf. 59 GUDRUN SCHYMAN (v):

Fru talman! Jag inser att det inte blir någon mer debatt efter det senaste inlägget. Jag tycker ändå att jag har kommit väldigt långt i dag. Jag får tacka för överläggningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Stort tack till Fredrik W för tipset om riksdagsdebatten!

Härmed får Chant lämna följande order till ombuden vid 1980 års vpl-konf.

1) Därelst intresse föreligger från delegaternas sida att deltaga i speciella, för denna konferens, särskilt bildade avdelningar som sammanträder enligt följande plan:

Natten till torsdag 0200- 0500

Mora Utbildning i Försvaret (MUF) rum 211
Kom Ur Försvaret (KU) rum 215
Summa Skit Utveckling (SSU) rum 218
Försvinnande Parti Ungdom (FPU) rum 208
deCentralisera Ut Försvaret (CUF) rum 304
Skicka Kosingen till Peking (SKP) rum 408
Klant Arslens Förbund (KAF) bakre vänstra delen av plenisalen
Allmänna Pravda Korrespondenten (APK) Pressrummet

2) Vid bärande av uniformen skall översta knappen vara oknäppt, händerna vistas i byxfickorna, slipsen sitter på trekvart och gylfen vara öppen.

3) Spritdrickande i plenisalen sker i smyg och endast vid ointressanta inlägg.

4) När order begärs visas spaden mot gästerna och baksidan mot presidiet.

5) Därelst talare känner behov av att tala längre än vad tidsbegränsningen berättigar till, skruvas röda lampan i talarstolen snabbt av i motsols varv. Därelst solen inte behagar vara framme skruvas mot vänstra handens högra tumme.

6) Voteringen begärs endast för att reta gallfeber på presidiet och rösträknarna, som ändå aldrig behagar närvara.

7) Är rösträknarna inte närvarande anmäles detta på AFSE-lapp till presidiet som anhållet vederbörande till underhållande alternativt rymning.

8) Yrkanden lämnas skriftligt, men helst oläsliga, till ordföranden 24 timmar före yrkandet lämnas i talarstolen.

9) Reservationer å andra sidan lämnas 24 timmar före yrkandet.

10) Vid morgondagens demonstration skall uniform m/68 bäras.

11) Representanter för Fst/Säk bär blå-gula armbindlar.

Det är väldigt lätt att mellan raderna ana en frustration såväl med ombuds agerande som det politiska myglandet som präglade konferenserna under den här perioden.

Men på senaste tiden har ett orosmoln med snabb hastighet seglat upp, en fara som är värd att uppmärksammas och diskuteras.

Jag ifrågasätter den demokratiska pålitligheten hos somliga.

Det handlar i hög grad om den fackliga propositionen och förslaget att lägga ner den soldatfackliga arbetsgruppen. Vpl Ag menar att det är helt logiskt att göra det nu när dess uppgift överförs till FAG.

Oavsett Vpl Ag:s åsikt är det givetvis helt legalt att diskutera den frågan, men det börjar bli allvarligt när vissa grupperingar deklarerar att de inte ämnar följa demokratiskt fattade beslut om de själva går emot dessa.

Det är som vanligt den allra yttersta vänstern som agerar och SKP har på ledarplats i Gnistan klart utsagt att Vpl Ag:s förslag är oacceptabelt.

FK:s militärpolitiskt ansvarige lät meddela mig personligen för två veckor sedan att FK och SKP kommer att trotsa ett ev beslut om att lägga ner SAG och med gemensamma ansträngningar tillse att SAG fortlever.

Ligger några soldatfackliga motiv i botten för detta?

Nej inte alls! Vad finns det för intresse av att upprätthålla en arbetsgrupp som inte har några uppgifter?

Skälen är naturligtvis strikt partipolitiskt betingade.

SKP och FK är tydligen vid gott hopp om att genom mygel och gemensamma ansträngningar få en så stor representation på rikskonferensen som genomförs inom kort, kunna utse en arbetsgrupp med ett stort antal SKP:are och FK:are och på så vis skaffa sig inflytande över vpl-rörelsen.

Men det deklarerar man givetvis inte öppet utan försöker med höjden av dubbelmoral utmåla sig själva som oberoende, opålitliga fackliga kämpar.

I Gnistan säger man ”linjen ska vara att de bästa fackliga kämparna ska väljas oavsett partifärg”.

Det säger de som har lögnen som budskap och kamrater – jag tycker det är dags att ta bladet från munnen och klart peka ut SKP som rörelsens allvarligaste inre hot, som skall bekämpas!

På konferensen vann den linje som Vpl-AG hade föreslagit, och man tog initiativ till en facklig arbetsgrupp där varken SKP eller FK var representerade. Några månader senare hölls en soldatfacklig konferens, där beslutet bekräftades och även där valdes representanter från andra än SKP och FK. Därmed var i princip den yttersta vänsterns inflytande över värnpliktsrörelsen permanent brutet.

Värnpliktskonferensen är en manöver från generalernas och den kapitalistiska regeringens sida i syfte att avleda och förhindra soldaternas progressiva kamp och självständiga organisering, i syfte att försona arbetarklassen och de ur denna rekryterade soldaterna med borgarklassen och dess officerskår samt i syfte att splittra och desorganisera den revolutionära rörelsen bland soldater.

Lösningen var, helt enkelt, att föreslå konferensdeltagarna att ”avvisa värnpliktskonferensen som institution och organ för de värnpliktiga soldaterna med motivering att den är ett organ för den borgerliga militarismen och dess underrättelsetjänst riktad mot soldaternas kamp och mot kommunisterna”.

Motion ställd till Värnpliktskonferensen 1973, ur protokollet. Allt var inte bättre förr, uppenbarligen.

Vi tror inte att tjejer inte skulle klara av att göra lumpen. Talet om ”det svaga könet” har vi genomskådat och tvärtom har kvinnor ett starkare psyke. Men anledningen till att vi avvisar kravet är att det leder till urholkning av den allmänna värnplikten.
Idag ökar man antalet frikallelser och med kvinnlig värnplikt ökar dessa ännu mer. 50 000 värnpliktiga behöver Sverige för att klara av att försvara sig. Om 100 000 kallas till mönstring så skulle cirka 50 000 människor ratas. Vi vill ha ett försvar där alla sorters människor är representerade. Från folk med vanlig grundskola till folk med högskoleexamen, från kommunister till moderater. Denna princip slår vi vakt om. Om man skulle införa kvinnlig värnplikt skulle antalet frikallelser öka och försvaret skulle inte längre vara ett tvärsnitt av folket. /…/
Kvinnlig värnplikt skulle vara ett hot mot den allmänna värnplikten, ett hot mot tanken att försvaret ska bygga på hela folkets medverkan. Vi säger dock inte nej till fler kvinnor i försvaret. Naturligtvis den tjej som vill få bli stambefäl.

Så här knappt tre decennier senare känns det naturligtvis märkligt att försöka tänka bort kvinnor i argumentationen om ”ett tvärsnitt av folket” eller att argumentera för att ”alla sorters människor” ska vara representerade, men tänka bort halva mänskligheten.

Ps. Det har varit stiljte här på bloggen ett tag, och så även med hela bokprojektet. Nu har det dock fått en nytändning och ser verkligen ut att kunna bli av. Det är roligt, och känns väldigt bra.

Men fram till kongressen kommer det inte att hända någonting här. Efter kongressen kommer jag att ta upp arbetet med boken igen, så då kommer den här bloggen också igen

På konferensen behandlades ett antal motioner, som på olika sätt behandlade formerna kring vapenfriheten. I stort handlade det om att de vapenfria skulle få samma rättigheter som de värnpliktiga. Men några motioner handlade även om att göra det lättare att få slippa bära vapen. En av motionerna handlade om tillgängliggörandet av information vid mönstringskontoren om möjligheterna att genomföra vapenfri tjänst.

[I]nformation om vapenfria tjänster skall utgå till alla mönstrande. Informationen skall vara VCO:s handbok för värnpliktsvägrare eller lika omfattande material.

Det är först de senaste 15 åren som man fritt kunnat välja att tjänstgöra utan vapen. Innan var den mönstrande tvungen att ansöka om det och få sin sak prövad. En av motionerna till konferensen handlade om att dessa undersökningar skulle göra det lättare att få slippa vapen.

Att de som handhar och bestämmer vid ansökan om vapenfri tjänst verkligen respekterar och tar hänsyn till den sökandes samvetsnöd och som följd därav strävar efter att bevilja vapenfri tjänst på ett samvetsgrant och rättvist sätt.

Vi anser denna fråga vara mycket väsentlig och ser fram emot att vi ”samvetsömma” skall bli betrodda.

I ljus av dagens situation är kan inte dessa båda motioner anses vara särskilt kontroversiellt. Det är självklart att det ska finnas information om allt som rör tjänstgöringsskyldigheten, och det är självklart att ingen ska kunna tvingas bära vapen. Men på konferensen 1971 ansågs majoritetens bifall så upprörande att ett 20-tal ombud valde att reservera sig mot besluten.

Protokoll i all ära, men det hade varit intressant att höra hur den debatten gick.

På 1971 års värnpliktskonferens hade det inkommit en motion som föreslog att det till varje ny värnpliktskull skulle genomföras sexualupplysningskampanjer, med inriktning på ”etik, familjeplanering, könssjukdomar och preventivmedel”. I samband med dessa kampanjer ville motionären att filmen Kärlekens Språk skulle visas. Motionen behandlades, som sig bör, av konferensen och ett av utskotten skrev ett yttrande över motionen.

Utskottet är av den uppfattningen att det föreligger ett stort behov av sexualupplysning bland de värnpliktiga och att detta behov måste tillgodoses genom att tjänstetid avsättes för ändamålet. Utskottet menar också att det är viktigt att förbandsbiblioteken erhåller en betydligt större mängd modern sexualupplysningslitteratur än vad som nu är fallet.

Däremot anser man det principiellt felaktigt att utskottet skall ta ställning till vilken film som skall visas och att sista att-satsen strykes således.

Konferensens beslut blev därefter. Exakt vad som hände med frågan vet jag i nuläget inte. Det framgår heller inte vad som föranledde motionen.

På konferensen beslutades om direktiv för den kommande arbetsgruppen, som handlade om såväl vad de skulle arbeta med som hur de skulle göra det. I dessa direktiv lades grunden för den organisation och de arbetsformer som kom att bli formativa för framtiden. Kanske allra tydligast genom direktivens andra punkt.

arbetsgruppen på grundval av besluten från denna konferens och tidigare värnpliktskonferenser utarbeta ett värnpliktsprogram att föreläggas nästa års värnpliktskonferens samt att värnpliktskonferensen tidigareläggs och tillräcklig tid anslås.

Det värnpliktsprogram som omnämns här kom att bli verklighet under värnpliktskonferensen 1973, och som huvudförfattare till arbetsgruppens förslag stod Jan Nygren. Formerna för arbetet vållade viss diskussion inom arbetsgruppen, och de ledamöter som definierade sig som en politisk minoritet i gruppen, ansåg att de inte blev tillräckligt involverade i arbetet. Nygren slog dessa anklagelser ifrån sig i ett brev till de övriga ledamöterna, där han bland annat skrev:

Då diskussioner förekommit, om hur många, som skullev ara med och skriva detta [värnplikts]program, vill jag här påpeka, att jag personligen tycker det är oväsentligt hur många som skriver. Det väsentliga är nu att samtliga i arbetsgruppen läser igenom förslaget och lägger sina synpunkter på det.

Han var även noga med att betona att han i arbetet i princip utgått från de beslut som fattats på konferensen 1972. På den efterföljande konferensen antogs det första programmet, och har sedan dess varit ett viktigt verktyg i värnpliktsrörelsens påverkansarbete.

Så, projektet är inte på något sätt dött. Det har bara varit väldigt mycket annat.